Kräv bättre livsmiljöer och få en exportindustri på köpet.

Hur kommer det sig att Stockholm, huvudstaden i ett av världens rikaste länder med internationell renommé som en av planetens mest innovativa och kreativa platser, har ett grundmurat uselt rykte när det gäller nutida arkitektur? I en stad som odlat enorma framgångssagor inom kreativa näringar som mode, design och musik borde väl även arkitekturen ha en god hemmamarknad? Frågan är varför det inte är så.

På pappret har vi på många sätt alldeles utmärkta förutsättningar att hävda oss internationellt även när det gäller arkitektur. Det här resonemanget gäller förresten inte bara för Stockholm utan även åtskilliga andra av Sveriges större städer.

Inte heller råder det någon brist på goda intentioner. I fallet med huvudstaden finns det till och med en arkitekturpolicy, Arkitektur Stockholm, som klubbades igenom av Stadsbyggnadsnämnden för några år sen och numera ska fungera som ett planeringsunderlag i stadsbyggnadsarbetet.

Här följer några axplock ur dokumentet:

• Stockholms identitet och kulturmiljö är utgångspunkt för all nutida arkitektur som med internationell relevans och kvalitet bidrar till att stärka stadens attraktivitet och avläsbara tidsdjup.

• Stadsplanering i Stockholm utgår från medborgaren och ett helhetsperspektiv där aktivitet och attraktivitet prioriteras i stadens
offentliga rum.

• All ny bebyggelse i staden bidrar till att höja den kvalitativa upplevelsen av Stockholm och att förbättra den gemensamma stadsmiljön. Stort och smått.

• Arkitekturen i Stockholm utformas så att kvalitets- och skönhetsaspekter
inte underställs kortsiktiga ekonomiska överväganden.

• Stadsplanering i Stockholm utgår från behovet av väl gestaltade
offentliga rum.

Så här fortsätter det, sida upp och sida ner. Inget fel på varken tankar eller ambitionsnivå så klart, men när det gäller hur väl policyn fungerar som ett rättesnöre i det dagliga arbete så är verkligheten ett betydligt tyngre vägande facit än hur omsorgsfullt utsirade policyformuleringarna är.

Inte en gång har jag i oräkneliga mejl, arbetsmöten och diskussioner med tjänstemän och politiker hos Stockholms stad någonsin hört någon hänvisa till Arkitektur Stockholm. Det som sätter sin prägel på det dagliga arbete är istället mer än något annat resonemang om restriktioner, regelverk, rädsla för protester och bakslag, inte minst i det sakpolitiska spelet.

Detta är för mig en gåta. Att viljan om att bygga en stad som på riktigt är vacker, hållbar och framtidsorienterad fått begravas under dessa lager av ängslighet, byråkrati och eftergivenhet åt marknadens andefattiga standardlösningar. Ska vi verkligen ha mer av samma?

Jag tror att vi måste lyfta blicken och ta oss tillbaka till ett förhållningssätt där kvalitetstänkandet är själva grunden för vad vi gör. För hur ska vi annars lyckas skapa de goda och långsiktigt hållbara livsmiljöer som lockar företagsetableringar och skattebetalande medborgare i en framtid där städer snarare än länder är de magneter som utövar dragkraften i den globala konkurrensen.

I mina ögon finns det här inget annat än möjligheter. Stockholms stad har (precis som alla andra kommuner) planmonopol, man markanvisar och man beviljar bygglov. Många vill i dag in på Stockholmsmarknaden och det står kommunen fritt att ställa i princip hur specifika och höga kvalitetskrav som helst. Både på sina upphandlade planarkitekter och för varje kvadratmeter mark man markanvisar för att redan där lägga grunden för utvecklingen av en unik och livskraftig stad.

Stockholm är redan en väl fungerande testbädd för mode, design och it-lösningar. Mycket på grund av att både konsumenter och företag på respektive område driver en efterfrågan och etablerar ett beteende. När ska våra politiker inse att det är upp till dem att skapa förutsättningar för precis samma dynamik när det gäller våra livsmiljöer?

Det kommer självklart att kräva ett helt annat fokus på frågan hur än frågan vad, men när de väl lyckas kommer man på kuppen att ha skapat en livskraftig grogrund för en välfungerande hemmamarknad som skulle ge svenska arkitekter och byggherrar helt andra förutsättningar att hävda sig i den internationella konkurrensen.