Åsiktsarkivet

Många bostadsprojekt går nu i stå och landets kommuner måste hitta nya sätt att få igång dem. Ett sätt är att se över hur man tar betalt för sin mark och här finns det gott om utrymme för nytänkande. Och det brådskar för ett inställt byggprojekt är sannolikt en av de sämre investeringarna en kommun kan göra.

Många bostadsprojekt går nu i stå och landets kommuner måste hitta nya sätt att få igång dem. Ett sätt är att se över hur man tar betalt för sin mark och här finns det gott om utrymme för nytänkande. Och det brådskar för ett inställt byggprojekt är sannolikt en av de sämre investeringarna en kommun kan göra.

Vi har läst många inlägg i den tröttsamma debatten om arkitektur i klassisk stil ställd mot allt annat som byggs i dag, vad den stilen nu ska kallas. I veckan som gick publicerade DN den här artikeln av Annica Kvint:

Kvalitetsproblem till följd av kommunernas kortsiktiga jakt på högsta markpris i sina markanvisningar har vi hört om till leda. Men jakten på högsta pris är bara en del av feltänket. En annan viktig sak, som det knappt talas om alls men som bidrar med stora negativa konsekvenser, är vilka kvadratmetrar kommunerna väljer att ta betalt för.

I arkitekturdebatten hanteras frågan om ansvaret för kvaliteten på de livsmiljöer vi skapar ofta som öppen. Så låt oss en gång för alla stänga den. Politikerna har genom vårt mandat fått beslutanderätt i de mest avgörande skedena i plan- och byggprocessen. Blir kvaliteten på resultatet lidande så är det också deras ansvar att göra något åt saken.

”I vissa epoker är byggherrarnas ambitioner högre, i vissa lägre. Det råder ingen tvekan om att den epok vi länge befunnit oss i präglas av låga ambitioner”, skriver Ola Andersson. Och det är väl bara att instämma. Problemet är att vi lämnas med slutsatsen att denna ambitionsnivå är något som skiftar lika oförutsägbart som vädret i slutet av en tiodagars prognos. Den väsentliga frågan, nämligen vad det är som sätter denna ambitionsnivå, lämnas med ett stort frågetecken.

Karin Milles, vi delar din frustration över bristande ambitioner och bortprutade arkitektoniska kvaliteter i stadsbyggandet. Nästa steg måste bli att vi tillsammans diskuterar vad som krävs för att saker ska kunna bli bättre, skriver Emma Jonsteg, vd Utopia arkitekter.

Vi läste Rebecca Gulding och Eleonore Gustafssons replik med stor behållning. Inte minst för andan av förändringsvilja och klarsyntheten i formuleringar som: ”en rollmässig förflyttning för arkitekter är en absolut nödvändighet för att på sikt kunna åstadkomma ett hållbart samhällsbyggande för framtida generationer.” Men vi är tydligen av uppfattningen att denna ”rollmässiga förflyttning” kommer att behöva vara mer drastisk för att kunna påverka i tillräcklig omfattning, än vad replikförfattarna menar.

Hur kommer det sig att Sverige är en av få marknader i Europa där arkitekten inte får ta det övergripande ansvaret för de projekt man jobbar med? Vad blir resultatet när man omfördelar roller och ansvar mellan arkitekt och byggherre i projekten? Och varför är intresset från landets kommuner för att testa det arbetssättet så stort just nu?

Hur kommer det sig att Sverige är en av få marknader i Europa där arkitekten inte får ta det övergripande ansvaret för de projekt man jobbar med? Vad blir resultatet när man omfördelar roller och ansvar mellan arkitekt och byggherre i projekten? Och varför är intresset från landets kommuner för att testa det arbetssättet så stort just nu?

Ordet retorik har för många svenskar en negativ klang. Vi tenderar att tänka på begreppet i betydelsen att kommunicera för att övertyga utan någon egentlig substans bakom fagra ord och förföriska bilder. I arkitekturvärlden är det emellanåt särskilt mycket så. Skrået har historiskt varit avogt inställt till att sälja och marknadsföra. Tendensen dröjer sig kvar på många håll även i dag. Det anses lite vulgärt och förmätet att allt för ivrigt hävda sin egen förträfflighet.

Hur kommer det sig att Stockholm, huvudstaden i ett av världens rikaste länder med internationell renommé som en av planetens mest innovativa och kreativa platser, har ett grundmurat uselt rykte när det gäller nutida arkitektur? I en stad som odlat enorma framgångssagor inom kreativa näringar som mode, design och musik borde väl även arkitekturen ha en god hemmamarknad? Frågan är varför det inte är så.

Journalistiken om stadsutvecklingsfrågor har under de senaste åren har fått större utrymme i många medier. Det är såklart en glädjande utveckling på många sätt. Frågan toppar den politiska dagordningen och allt fler intresserar sig över vad som händer. Men frågan är om rapporteringen verkligen ger oss svaren på våra mest angelägna frågor?

Det är lätt att få intrycket av att lösningen på den svenska bostadsbristen bara handlar om att skapa ett större utbud av nyproducerade bostäder. Det är så klart en viktig del av lösningen. Men en minskande efterfrågan är ett minst lika stort problem. Antalet människor i Sverige som saknar ekonomiska förutsättningar att klara kostnaderna för ett nyproducerat eget boende blir allt större.

Många vill till staden och förtätning är i dag ett livsvillkor för de städer som vill leva och utvecklas. Vi står inför en lång rad brännande frågor om hur vi ska bygga mycket nytt i snabb takt. Samtidigt som vi ska skapa högkvalitativa livsmiljöer som också är goda investeringar för samhället på lång sikt. Ändå tillåts debatten pinsamt ofta präglas av strider om symboler, principer och prestige.

Världsledande, unikt, nyskapande gestaltning, ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet… Vi vet alla hur det brukar låta när landets kommuner beskriver sin framtida förträfflighet. Och inte sällan är en bärande strategisk tanke att man ska ta sig dit med hjälp av banbrytande stadsbyggande och arkitektur. Så hur jobbar då de som faktiskt bestämmer över de här frågorna för att visionerna ska kunna bli verklighet?

Våra storstäder sväller över på alla bredder och landsbygden fortsätter sedan decennier tillbaka att dräneras på folk. Det är knappast en utveckling som går att vända, men om vi inte är beredda att acceptera att stora delar av Sverige reduceras till folk­tomma vidder så måste vi lära oss att tänka nytt. Från grunden.

Planprocessen och PBL, dessa strykgossar som ständigt får klä skott för allt som går fel. I vissa fall handlar det om berättigad kritik av ett regelsystem som gett upphov till en allt för oflexibel tillämpning med krångel, galopperande kostnader och ändlösa överklaganden som följd. Men betydligt oftare borde kritiken i stället handla om bristen på kunskap, förmåga och stöd av dem som är satta att tillämpa regelverket med siktet inställt på snabba och goda resultat.

”En generell problematik inom ledarskap i fastighetsbranschen är att nytänkande ofta inte premieras. Detta skapar en mentalitet där det är säkrare att inte ta initiativ till nytänkande eller innovationslösningar eftersom det då åtminstone inte kan bli fel.”

Det rör på sig i de svenska kommunernas mark- och stadsbyggnadspolitik. När jag för åtskilliga år sen började prata om jakten på högsta markpris och producerade kvadratmetrar i förhållande till kvaliteten på den arkitektur och stadsbyggnad man faktiskt lyckades leverera så var mottagligheten för budskapet minst sagt bristande.

I veckans avsnitt av Svensk Byggtjänsts podcast Snåret snackar vi om naturen och staden. Frågan vi ställer oss är om det urbana nödvändigtvis står i konflikt med naturen. Efter vårt samtal landar jag nog i att det är vårt begränsande förhållningssätt och traditionella syn på de två som orsakar problem snarare än att de två saknar möjligheter till samexistens.

Strax före påsk intervjuade jag Mehmet Kaplan. En bostads- och stadsutvecklingsminister som dagarna innan hade fått utstå en, vågar jag påstå, svårmatchad kritikerstorm i svensk bostadspolitisk historia. Bransch, media, allmänhet och till och med folk ur de egna leden rasade i offentligheten mot de aviserade byggsubventionerna. Lyssna på senaste avsnittet av Svensk Byggtjänsts podcast Snåret och hör hur ministern själv bemöter kritiken.

Vi har i dag fantastiska möjligheter att skapa stadsplaner och arkitektur som ger enorma långsiktiga värden. Vi vet i teorin hur våra städer bör utvecklas för att ge ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbara livsmiljöer. Och vi kan enkelt konstatera att kloka val i den riktningen kommer att bidra både till ett bättre samhälle och stärka vår konkurrenskraft som nation. Ändå lyckas vi inte nå längre när vi skapar våra nya stadsdelar.

Externhandeln med sina enorma köplador tar död på våra stadskärnor heter det i artikel efter artikel. Siffrorna talar sitt tydliga språk och sambandet är svårt att förneka. Men i den svartvita för- eller emot-diskussionen faller viktiga frågor mellan stolarna.

Enligt SCB har man i två tredjedelar av landets kommuner under de senaste decennierna ägnat sig åt medborgardialoger i olika former. Trenden är tydlig, men det exakta syftet med vad man ägnat sig åt är i många fall dessvärre mindre klart. Föresatserna har säkert ofta varit goda men kunskapen, resurserna och strukturerna för att hantera processerna och resultaten av dem verkar det ofta varit mindre väl beställt med.

Byggprocessen i Sverige är snårig. Det är själva grundidén bakom Svensk Byggtjänsts podcast Snåret. Agendorna spretar, målbilderna är luddiga och kommunikationen haltar. Och även om stads- och bostadsbyggandet, som jag personligen är mest involverad i, är allt annat än okomplicerat så måste man ändå konstatera att stora infrastruktursatsningar spelar i en helt annan liga.

Med dagens byggtakt står klimatpåverkan vid byggandet av kontorsfastigheter och flerbostadshus för fyra miljoner ton koldioxidekvivalenter per år. Det motsvarar nära nog hälften av utsläppen från Sveriges samlade personbilstrafik under ett år.

Akut bostadsbrist, förändrad livsstil, fler singelhushåll och en framväxande delningsekonomin har ändrat både vår inställning och våra behov när det gäller boende. Viljan att dela bostad med vänner är stor men det återspeglas inte i över huvud taget i hur dagens nyproduktion av bostäder ser ut. Kollektivboende är en av de mest underutnyttjade möjligheterna för att kunna skapa fler prisvärda bostäder för stora mängder människor i attraktiva och kollektivtrafiknära lägen. Det skriver vår vd Emma Jonsteg tillsammans med Martin Arkad, vd på Järntorget, i en debattartikel.

Könsfördelningen i arkitektkåren väger i dag över till kvinnors fördel. Trots det lever attityder och språkbruk som cementerar sämre villkor för kvinnorna kvar, skriver arkitekten och företagsledaren Emma Jonsteg.

”Kompromissa inte bort ert kunnande och era idéer. Stå upp för vad ni tror på och ser är det rätta att göra. För lite oväsen och kräv att få ta plats i det offentliga samtalet”, skriver Emma Jonsteg, vd för Utopia Arkitekter, som en uppmaning till sina branschkolleger i ett kapitel i boken ”Så ökar vi bostadsbyggandet”.

Det är en förlegad affärsmodell att arkitektkontor ska jobba gratis i tidiga skeden för att eventuellt kunna räkna hem sina projekt i ett senare skede. Det skriver arkitekt Emma Jonsteg som uppmanar sina kolleger att sälja sin kompetens till rimliga arvoden.

Om Stockholms invånare ska kunna tro på en bättre, vackrare stad måste vi tänka efter innan vi bygger och inte bara skapa förvaring åt människor. Vi borde följa ledord som originalitet, innovation och modernitet, anser Emma Jonsteg.

Stockholmsmodellen är i teorin en mycket god idé om hur processen för direktmarkanvisningar för bostäder i Stockholm ska fungera. Problemet är bara att den fungerar dåligt i praktiken.

Svensk arkitekturs låga kvalitet har blivit elefanten i rummet som alltför många kämpar för att inte låtsas om. Kåren lider av kompetensbrist men också av ett stukat självförtroende, skriver Emma Jonsteg, vd för Utopia Arkitekter.